Själslig inventering, när ditt inre vill bli hört

Ibland kommer det där stilla ropet inifrån en viskning från själen som säger: ”Stanna upp, se på mig. Jag behöver din uppmärksamhet.”  Det är då det är dags för en själslig inventering, en stund då du öppnar dörren till ditt inre och låter ljuset falla på det som länge legat gömt i skuggorna.

En själslig inventering handlar inte om att döma sig själv eller reda ut allt på en gång. Det handlar om att se, att våga titta på det som känns trögt, tungt eller oklart. Men också att minnas vad som fortfarande glimmar, dina drömmar och din glöd, det som får ditt hjärta att slå snabbare.

Jag minns hur min mormor brukade sätta sig vid elden och säga att varje själ behöver sopas ren ibland, som golvet i kåtan. ”Rök ut det gamla,” brukade hon le, ”och låt vinden ta det du inte längre orkar bära.” Jag tror att det är precis så, vi behöver inte förstå allt, bara tillåta oss att släppa taget där det skaver.

Själslig inventering kan vara:

• Att lyssna inåt utan att värdera.
• Att skriva ner vad du känner tacksamhet för och vad som dränerar dig.
• Att stanna upp i tystnaden, kanske med en trumma, en runa eller ett kort i handen.
• Att möta ditt eget spegel jag med ömhet, inte krav.

När du gör detta, börjar själen tala tydligare. Du får syn på mönster, på sådant som vill förändras, men också på gåvor du glömt att du bär.