Sierskan i skogens skola

Eller skulle jag kanske säga naturhäxa på skogspromenad. Jag tycker om att gå i orörda skogar och få trampa upp mina egna stigar genom skogen, på väg mot  överraskningar och kanske gömda skatter. Brukar titta rätt noga, för det sägs att skogarna häromkring var riktiga rövarstråk, där man gömde sina byten. Vem vet, kanske hittar jag en gömd skatt någonstans någon gång. Det vore verkligen magi, hehe.

Man måste ju ha drömmar på sin vandring genom skogen och naturen ger mycket – man blir lugn och avslappnad, samtidigt som man är uppmärksam på allt som händer runtomkring. Alla fåglar och allt mellan småkryp till större djur. Växterna som blir grönare och större för varje gång man går där. Trädens kronor som snabbt blir gröna “tak”. Just skogen är för mig rätt plats för mindfulness – att vara här och nu i ögonblicket. För meditation, men också för spådom, kanske trolldom.

Just andligheten, känslan och intuitionen växer med varje steg i skogens nästan mystiska stillhet. Var, om inte här, kommer man att tänka på skogsväsen, tomtar och troll. Det är också här jag lättast hittar vägar till andra dimensioner  Ofta ber jag på mina vandringar två speciella ärkeänglar om hjälp. Först ärkeängeln Eir, den keltiska healingängeln, som också brukar kallas ormbärerskan. Hon som har kontakt med druider och skogsväsen och ser ut som en fe i sin mörkt blågröna, långa klänning. Nummer två är ärkeängeln Orfiel, vildmarkens ängel, som har band till både djur och naturfolk. Man brukar förnimma honom i mörk skog, på en bergstopp eller vid en djup sjö. Alltid med regnbågsvingar. Känns tryggt med ärkeänglar som följeslagare genom skogen – det är bara att be dem.

Med ljus och kärlek från Laura