
![[@title]](https://res.cloudinary.com/redhatholdings/image/fetch/w_900,h_519,c_fill,q_auto,f_auto/https://www.synskonline.se/uploads/agent_blog_dev/trollbordets-hemlighet-och-mormors-viskning-mellan-vrldar.png)
När jag första gången hörde talas om trollbordet, tänkte jag på min mormor. Hon var shaman i sin samiska by, en kvinna som kände vinden som en vän och örterna som sina bundsförvanter. Hon brukade säga: “Allt som rör sig utan synliga händer bär på en hemlighet. Men det är inte alltid en främmande kraft, ibland är det bara ditt eget hjärta som viskar högt.”
Trollbordet, det lilla bordet som plötsligt börjar skälva, dansa och lyfta på sina ben, är just en sådan hemlighet. När flera människor sitter runt det med sina händer vilande på bordsskivan, kan något märkligt ske. Vissa säger att det är andar som knackar och visar sig, andra att det är människornas energi som tillsammans får bordet att leva.
Mormor brukade mena att båda sanningarna är rätt. Hon såg trollbordet som en port, men också som en spegel. “Det är inte alltid andarna som rör bordet,” sa hon och log hemlighetsfullt, “ibland är det dina förfäders andetag, ibland är det din egen själ som längtar efter att tala.”
När jag tänker på trollbordet idag, ser jag det som mer än ett redskap för att kalla på andar. Det är en symbol för mötet mellan världar, vår värld av kött och blod och den andra där min mormor fortfarande går bland fjällens skuggor och stjärnljus. Det är en dans mellan synligt och osynligt, mellan tro och vetande.
Men mormor varnade alltid för att ta för lätt på detta. Hon sa att man aldrig skulle leka med det heliga. Ljuset måste vara tänt, cirkeln skyddad och hjärtat rent. Annars riskerar man att inte bara kalla på det man längtar efter, utan också på det man inte förstår.
Så för mig är trollbordet inte bara en gammal folklig tradition. Det är ett levande minne av mormors röst, hennes trumma, hennes örter och hennes skratt, när jag som liten frågade för mycket och kanske, när bordet börjar röra sig under händerna är det hon som viskar genom slöjan: “Lyssna nu. Porten står öppen.”
























