
![[@title]](https://res.cloudinary.com/redhatholdings/image/fetch/w_900,h_519,c_fill,q_auto,f_auto/https://www.synskonline.se/uploads/agent_blog_dev/nr-sveket-skakar-grunden.jpg)
Det finns ingen smärta som den efter svek, det gör ont på ett sätt som är svårt att förklara, som om något slits loss inifrån. Svek får våra grundpelare att skaka, får oss att ifrågasätta vad som var äkta, vad som var lögn och vad som överhuvudtaget finns kvar att luta sig mot och det kan komma från så många håll, en vän, en partner, en förälder till och med från dig själv när du stannat för länge där själen skrek nej.
Men mitt i allt detta, finns en stilla viskning, en röst som kommer när du vågar stanna upp och känna. Den säger: “Du förtjänar inte det här. Och det här sveket handlar inte om ditt värde.” Svek säger mer om den som svek än om den som blev sviken, ändå bär vi ofta skulden själva, som om vi borde ha sett det komma, som om vi var svaga som öppnade hjärtat.
Men låt mig säga dig något, du fina själ, det krävs mod att tro, det krävs styrka att släppa in någon i sitt innersta rum. Svek är aldrig ditt fel, aldrig. Men vi måste ta ansvar för vad vi gör efter, hur vi reser oss, vad vi väljer att lära oss och kanske allra mest, vad vi inte tar med oss vidare. För ibland bär vi sveket med oss som en tung sten i ryggsäcken, istället för att lägga ner den och säga: “Det där var inte min skam”, och gå vidare lättare.
Läkningsresan börjar där, när du väljer att känna. När du väljer att stå kvar i din sanning, även när någon annan har svikit sin och en dag, när du andas djupt och ser dig själv i spegeln igen, ser du inte bara smärtan. Du ser styrkan, visdomen, modet att ha älskat och kraften att älska igen. Sveket må ha varit en del av din historia, men det är du som skriver slutet.
























