När hjärtat krossas öppnas din inre syn

Det finns stunder i livet när det känns som om hela världen rasar samman. När någon du älskat djupt och helhjärtat försvinner, lämnar eller sviker, det känns som om själva marken under dina fötter ger vika. Hjärtat krossas, luften blir tung och du tror att du aldrig mer kommer kunna känna ljus eller mening igen.

Men det märkliga är… just där, i den smärtan, sker något, något som inte syns från utsidan. En stilla öppning inom dig själv.

Det är som om sprickorna i ditt hjärta blir till kanaler för något större, en inre syn, en kontakt med något djupare än tidigare. Du börjar känna, se och förstå på nya sätt, insikter sipprar in. Du hör ditt eget hjärta viska sådant du tidigare aldrig lyssnat till. Du blir stilla och i den stillheten, där börjar läkningen.

För när du inte längre kan hålla fast vid det som varit, då börjar du se det som egentligen är. Det som alltid funnits där inom dig, men som kanske drunknat i tryggheten, i vardagen eller i rädslan att förlora. Ibland måste allt rasa för att du ska hitta din riktiga väg.

Smärtan blir en nyckel, sorgen blir en vägvisare. Du slutar springa efter det som inte längre är ditt och du börjar gå mot det som verkligen kallar.

Du hittar dig själv och du förstår att den som krossade ditt hjärta egentligen var en budbärare. Någon som kom för att bryta upp den yttre illusionen, så att du kunde öppna ögonen inåt, mot ditt ljus, mot din kraft, mot den sanning du kommit hit för att leva. Det är där i skärvorna som magin börjar.