Hjärtchakrat. Kärlekens port mellan himmel och jord

Det sägs att hjärtchakrat är själens hemliga rum, platsen där allt börjar och där allt får återvända för att bli helt igen. Det är här vi möter oss själva bortom prestation och mask, där våra sår får vila och där vi långsamt minns vad kärlek egentligen är, inte den som kräver, utan den sdom bara är.

När jag tänker på hjärtchakrat ser jag min mormor. Hon brukade säga att hjärtat inte bara pumpar blod, det trummar också i takt med moder jord. När hon rörde vid sina örter gjorde hon det alltid med ett stilla hjärtslag, som om hon bad dem om lov. Kärlek för henne var något heligt, ett språk som inte behövde ord.

Jag minns hur hon brukade lägga handen över mitt bröst när jag var orolig och säga: ”Lyssna på vinden härinne, den vet vart du ska.” Det är hjärtats röst, mild men kraftfull, en vägvisare när allt annat känns oklart.

Att leva med ett öppet hjärta handlar inte om att alltid vara glad. Det handlar om att våga känna på riktigt. Att låta sorgen tvätta dig ren, att låta kärleken öppna sprickor i rustningen. Hjärtchakrat bär visdomen om att både ljus och mörker får plats, att allt har sin rytm.

När du andas in djupt och känner hur bröstet vidgas, då vaknar Anahata, hjärtats blomma. Den vill påminna dig om att du redan är hel, redan älskad, redan ett med allt som lever.