Ett mjau från andra sidan

För några år sedan flyttade en övergiven ung katt in i vårt hem. Denna lilla spräckliga flicka blev hela familjens älskling. Jag som sierska och spåkvinna har konstigt nog alltid varit en hundmänniska och hade aldrig haft en tanke på att skaffa katt. Men ödet ville lära mig ett och annat speciellt om den välsignelse och healing som en katt kunde skänka.

En sensommardag fanns det en okänd ung katt på vår innergård. Den jamade och sökte kontakt från människorna och jag la märke till den när jag gick ut för att handla lite medicin. Just denna dag hade min yngsta son hög feber och mådde inte så bra. När jag kom hem berättade jag för honom om den lilla katten på gården. Han envisades, trots sin feber, om att han ville ut för att se den. Och jag lovade att det fick han, men bara för en liten stund.

Väl ute på gården kom den lilla katten jamande fram till oss och ville bli klappad. Jag kände verkligen att denna katt behövde oss. Några grannar samlade sig kring vår familjs tomt och vi började prata om katten. Den var tydligen ingen vildkatt i alla fall, för den var så tam och klorna var klippta. Den hade troligen rymt. Vi tyckte alla synd om katten och var oroliga för att den skulle fara illa. Alla tyckte att någon borde ta hand om den tills ägaren blev funnen. Den ena grannen kunde inte då hon redan hade en katt, den andra var allergisk, den tredje hade hund, och så vidare.

Blickarna riktades mot mig och min son. ”Nej, jag kan väl inte?” tänkte jag då, jag är trots allt inte är en kattperson. Min son började gråta och bönade och bad om att vi skulle ta hand om katten. Tills sist gav jag efter.

-”Men endast tills vi hittar dess ägare. Förresten har vi inga kattgrejer hemma”, sa jag.

-”Inga problem”, hörde jag, ”det kan vi fixa.”.

Grannarna började samla ihop olika kattgrejer de hade hemma. En kom med en kattlåda och kattsand, en annan med kattmat, en med skålar och efter några minuter hade jag vad som behövdes för en katt. Wow. Vilket samarbete och vilken hjälp grannar emellan, för att rädda en liten kisse. Grannarna gav katten, som var en honkatt, namnet Lucky eftersom de ansåg hon skulle föra tur med sig och jag höll med om detta. Nästa dag satte jag upp lappar för att hitta Luckys ägare och försökte även spå fram vart denne kunde finnas.

Ägaren till katten hörde av sig och efter många om och men så kom vi fram till att katten skulle stanna hos oss. Min yngsta son, sedan han var bebis, led av sänkt immunförsvar med återkommande infektioner och feber. Det underliga var att så fort Lucky kom innanför vår dörr försvann hans feber (som om hon utförde någon slags healing) för att inte återkomma en endaste gång under de åren Lucky bodde med oss.

Denna lilla katt visade sig vara en välsignelse. Hon var oerhört snäll och kelen, sällskapssjuk och extremt pratig. Hon välkomnade alla som kom innanför dörren och tog farväl av dem när de gick. Nattade barnen först och när de somnat, kom för att sova med mig. Jag hade konverterat till att bli en riktig katt-tant. Vi kom alla till att verkligen älska denna lilla dam. Tyvärr blev Luckys liv inte långvarigt. Efter ca tre år insjuknade hon i en obotlig sjukdom vilket bidrog till stort lidande för henne.

Med tungt hjärta blev jag tvungen att fatta beslutet om avlivning. Det gräts floder och vi saknade Lucky oerhört. Hemmet upplevdes tomt och trist. Jag har under många år arbetat som medium och spådam och vid många tillfällen fått kontakt med personers avlidna husdjur. Det hade alltid varit till stor tröst för dem när deras älskade vänner visat sig eller skickat ett meddelande, de gav ett mjau från andra sidan.

Jag undrade om även Lucky skulle visa sig för mig. Det gick en vecka och det gick två men inget kattspöke i sikte, ett mjau från andra sidan hände inte mig. Plötsligt en natt vaknade jag av att jag hörde hur det lät som om Lucky skrapade sand i sin kattlåda. Skumt tänkte jag, kattlådan var ju inte kvar, jag måste ha drömt. Jag försökte att sova men blev hela tiden störd av det skrapande ljudet. Det blev bara högre och högre, så slog det mig till slut att det måste vara Lucky som visar sig. Hon är hemma igen.

-”Kom till mamma, Lucky” viskade jag tyst. Sedan såg jag en kattskepnad, i hennes färger, hoppa upp i min säng. Jag kunde känna tyngden av hennes kropp när hon lagt sig på mitt bröst och började spinna. Det kändes som om hon var lite irriterad på mig att jag inte kallat på henne tidigare trots allt hennes skrapande. Jag försäkrade henne om att vi saknade henne och att vi alla i familjen älskade henne mycket och att hon alltid kommer att ha ett hem här.

Hon tittade på mig med sina stora gröna ögon och blinkade mjukt tillbaka för att sedan lösas upp som rök för vinden. ”Kära söta, lilla kisse. Du kom till sist hem igen” tänkte jag och jag fick mig ett mjau från andra sidan. Det tog några dagar för mig att smälta denna upplevelse. Detta är för mig medial vägledning och en underbar bekräftelse på att döden inte är slutet.